Midsommarafton

Noe av det beste ved å bo i Sverige er helgen vi nå avslutter. «Midsommarafton» og «Midsommardagen» er svenskenes motstykke til 17.mai. – Joda, man har laget en nasjonaldag, «Svenske flaggans dag» i begynnelsen av juni, men denne er det ingen som bryr seg om. Det er Midsommar som gjelder.

Sild og potatis, jordgubbar, den hedenske majstången, øl&nubbe, alt til akkompagnement av den «ljuva svenska visan». Svenskene synger mer enn oss, selv uten å ha inntatt sin lille nubbe. I motsetning til de fleste nordmenn, kan de uanstrengt huske og framføre alle versene.

Den svenske visetradisjonen har sitt opphav i Carl Michael Bellman (1740-1795). (Visste du at Bellman i 1763 måtte flykte til- og bo i Oslo for å slippe unna sine fordringshavere?) Senere har Bellman-tradisjonen født en rekke lyriske utøvere som Cornelis Vreeswijk og Olle Adolphson, men den største – i relativ moderne tid –  var og er, Evert Taube (1890-1976).

Så sent som i 1971 skrev han visen «Änglamark», spilt inn av sønnen Sven-Bertil og som toppet alle listene i Norden. I 1969 opptrådde far og sønn sammen i svensk fjernsyn. Kort tid etter skriver Evert til sin sønn: – När jag hörde Dig framföra ”Så skimrande var aldrig havet” kunde jag inte undgå att få en tår i ögat, ty där satt jag och hörde min älskade son framföra en sång som kommer så djupt ur mitt hjärta och om detta förunnats en, ja då har man inte levat förgäves även om livet kan vara besvärligt ibland, tvärtom, då skall man vara nöjd och glad och tacksam och stolt.

Her hører du Sven-Bertil framføre pappas vise (tekst og musikk, Evert Taube).

Så skimrande var aldrig havet

Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande,
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
mot solnedgången, aftonen den underbara,
då dina lockar dolde mig för världen,
medan du dränkte alla mina sorger,
älskling,
i din första kyss.

Evert Taube, Svärmerier. (Stockholm: Bonnier, 1946)